Det fick jag tidigare i veckan.
Och det var inte vilka öron som helst. Dom tillhörde vårt sto Sammy som är 8 år och inte inriden . Hon blev ju röntgad med en "OK" stämpel i rumpan för ett par veckor sedan, och då hon är gall iår och väntar på betäckning tyckte vi att det börjar bli dags att rida in henne. För ungefär ett år sedan, strax innan förra fölningen, så hängde vi på henne i stallet ett par gånger och jag skrittade barbacka till brevlådan och tillbaka. Så gjorde vi ett par gånger sedan har inte tiden tillåtit mera. Så efter röntgen provad vi ut ett träns på henne. Blä sa hon angående bettet vilket då var en nyhet för henne men hon accepterade dock inte helt övertygad om att det här var en bra ide. Förra helgen la mamma på henne en sadel och drog åt lite försiktigt och promenerade till paddocken och hem igen.
I tisdags var jag hemma i göteborg så nu sa vi att vi går ut och rider en sväng. Ut med henne i stallgången, på med tränset och på med sadel. Till paddocken och några varv på lina sedan satt jag upp. Hon tog några steg åt sidan, vände huvudet och nosade på min ena fot. Sen gjorde hon som hon brukar: ruskade på huvudet och gjorde några steg i spansk skritt med frambenet och tyckte att "vad står vi här för, nu går vi!" och så gick vi.
Vi promenerade ut på vägen och traskade på nån halv kilometer. Mötte några bilar, någon voffe och några ganska farliga cyklister med blinkade reflexer på, men med storamatte tryggt vid sidan höll hon sansen i skick och sedan gick vi hem.
Sammanlagt satt jag på henne och guppade i ca 20 min. Och hon traskade på med stolta steg som om hon aldrig gjort framåt. Öronen pekade spikrakt framåt hela tiden och gjorde sitt bästa hela tiden.
Måste bara säga att rida in welshar (cobbar?) är det allra enklaste som finns!
Jag var väldigt rosig om kinderna och glad efteråt och Sammy verkade lika nöjd hon när hon fick komma in i boxen och äta morötter. Så lite kan göra så mycket för mitt välbefinnande…

Söt-Sammy, världens duktigaste 8-åriga inridningshäst!